Midsommar

Nim, Qlura ,Winna,Nissa, Zoe, Silaz och My

Midsommar firades tillsammans med fina vänner och en massa hundar alla hundarna skötte sig exemplariskt om man bortser från Karamellen som hade fullt upp med att hålla reda på alla, att ha två bästakompis familjer på besök samtidigt var inte lätt för henne kan jag lova, men det gick bra ändå och det blev en trevlig kväll och förmiddag med ganska fint väder och god mat.

Igår fick båda tjejerna träna lite för första gången på länge för Qluras del som fick träna lite hoppteknik, Nim fick göra detsamma samt träna lite slalom vilket hon gjorde med bravur. Himla roligt att få träna dom båda igen
Idag blev det en orgonpromenad med simträning, vi har en perfekt rastplats på promenadavstånd där hundarna kan få simma och nu är det dessutom perfekt tempratur i vattnet.
En hel del tittande på Lydnads VM blir det just nu och Sverige är helt fantastiskt bra, men jösses så sugen jag blir på att träna lydnad igen det finns nästan inget häfigare än samspelet mellan hund och förare.
Jag vet att jag bara borde ta tag i det och träna mer lydnad med dom jag har men det är inte lätt, Qlura hade verkligen kunnat bli en jätte rolig lydnadshund men att få henne att ligga plats eller utföra ett tyst program med andra hundar så nära känns som ett projekt som är omöjligt. Nim kanske men det hade behövts en helt annan grund och vilja till samarbete för att lyckas få henne att älska lydnadsträningen, något jag tycker är svårt när man inte haft dom som små och kunnat jobbat upp det där samarbetet.

 

Röntgen


I måndags var det dags för röntgen av Nim, det började väldigt dåligt med att jag försov mig jag försover mig typ aldrig men just denna dag vaknade jag 15 minuter innan jag skulle vara på plats, men kliniken var snälla och lät mig komma ändå vilket var en lättnad ville verkligen få det gjort.
Höfter och armbågar såg jätte fina ut, i ländryggen kunde man dock se något som inte hörde hemma där precis där hon reagerade när vi var hos fysioterapeuten Frown
Det är så ledsamt men ändå så väntat, redan när jag såg Nim som liten la jag märke till hennes rörelsemönster hon har alltid lutat det högra bakbenet inåt och tagit spjärn med vänster ( svårt att förklara)  och så har hon alltid haft svårare att svänga till höger och gärna hoppat runt i stället.
Men med träning och rehab blev hon så otroligt mycket bättre hon är stark i kroppen och välmusklad så jag hade ändå en liten förhoppning om att det bara satt i musklerna.
Nu äter hon metacam i 10 dagar och går koppelpromenader på Onsdag ska vi till fysioterapeuten och göra en plan för framtida träning.
Just nu känner jag mig mest vilsen och jag vet inte alls hur framtiden kommer att se ut, ett liv i koppel utan träning är inget alternativ.
Bara efter dessa snart två veckorna i koppel är hon helt avstängd när vi är ute och går hon vill inget annat än att springa av sig all frustration och hon rör sig betydligt sämre när hon inte får röra sig mer fritt.
Jag hoppas på ett bra besök hos fysioterapeuten nästa vecka,  Nim och jag som äntligen hittat varandra liksom  Heart

Nya tag!

Herre gud ja vad tiden går 2017 är över och nya året är redan i full gång, ingen jul hälsning ingen sammanfattning av året som gick eller planering för 2018 har jag bjudit på i bloggen.Jag sammanfattade det gångna året på facebook  så här:

Hur sammanfattar man 2017 året som gick så fort att jag inte ens hunnit fatta att det snart är över.
Året då jag flyttade, blev sambo blev med Nim (helt oplanerat men ändå så rätt,) och vi blev med katten Otep. Året då jag tävlade minimalt för att jag lite gav upp på mig och Qlura att vi nånsin skulle trivas tillsammans på tävlingsbanan, för hur mycket jag än älskar att träna och leva med den hunden är tävling svårt för oss för henne då hon tycker alla hundar är jobbiga och för mig då jag fortfarande inte hittat rätt verktyg för att hjälpa henne.
Året då jag sa upp mig från ett jobb jag älskade men som tog all min kraft, året jag insåg att man ska välja sina vänner väl och året då jag har brottats med mer demoner än nånsin tidigare.
Men som min fina sambo säger det hade kunnat varit så mycket värre och det är sant man borde verkligen uppskatta det man har även om det ibland är väldigt svårt. Nu blickar jag framåt mot ett nytt år det kan bli sämre men det kan också bli bättre.

2018 året helt utan förhoppningar året då jag inte ska tävla på Gåsahoppet över påsk vilket känns konstig för jag älskar verkligen den tävlingen och man får träffa alla agilitymänniskor man inte sett på länge.
Men efter senaste löpet är Qlura ännu mer bananas hon liksom letar hundar att reagera på när vi är ute och går, så nu har jag bestämt mig för att sterilisera henne jag hoppas att lite mindre hormoner kommer göra henne lite mer avslappnad, det är synd hon är en fantastisk hund mentalt om man bortser från detta stora problemet då.
Jag har funderat länge på det men känt att jag ville vänta och se om vi kunde få ordning på det, men det blir bara värre  och värre efter varje löp så jag hoppas detta är det rätta för henne.

Nim har hunnit fylla ett år och hon fortsätter att utvecklas väldigt fint i agility träningen och det är riktigt roligt att träna med henne, vi har börjat lite smått med slalom men inte mer än att hon springer genom en öppen alé sen fick vi snö här i Skåne och då är det inte lika lätt att få kontinuerlig träning, men det säger bara poff så är det vår igen och då blir allt lättare.
Det går fortfarande inte att lita på henne när hon är lös men vi jobbar på det och tar små små steg framåt.

Jag själv är i skrivande stund dödligt förkyld men vid gott mod, jag jobbar fortfarande 50% på Aktiva Tassar och det är verkligen super roligt, samtidigt försöker jag komma underfull med vad jag vill göra med arbetslivet, vem vet kanske är 2018 året då allt faller på plats.